Om mig

Det här min blogg. Den handlar om politik, ekonomi och andra mer eller mindre torra ämnen, ofta serverade med en humoristisk underton. Jag som skriver är en sådan där irriterande människa som insisterar på att kalla sig för libertarian.

Tidigare skrev jag tillsammans med Jonas Sigedal på bloggen Germania. Bloggen skapades när vi skrev det politisk-satiriska eposet Germania (Hydra Förlag 2008) som väl inte sålt några direkta Guillou-upplagor men förhoppningsvis har en plats i den svenska liberalismens humoristiska kanon. Vilket kanske säger mer om liberaler och humor än om boken.

Julen 2009 gjorde vi julkalendern Kommunen tillsammans – en podradioteater i 24 delar. En dröm bland många är att en dag kunna leva på kreativt skapande. Tills dess tror jag att vi båda tycker att arbetets möda – och skrattet – är lön nog.

Syftet med den här bloggen är att dra en lite skarpare gräns mellan mina kreativa projekt och mitt politiska engagemang. Det känns bra att ha en blogg som är döpt efter mig. ”Germania” ger, det vet jag, inte heller klockrena associationer första gången man hör det. Dessutom led den bloggen under i stort sett hela sin existens av ett slags allmänningens tragedi. Då vi delade på ansvaret för att hålla den levande var det ingen som tog det.

Jag identifierade mig som vänster under större delen av min uppväxt och ”upptäckte” inte liberalismen förrän jag var i tjugoårsåldern, något jag tror (hoppas) lyser igenom än i dag. Mina åsikter kan i grunden sammanfattas i den naiva idén om att alla former av tvång och våld är fel.

Och ja, jag hoppas att vi alla en dag slutar slösa tid på att använda våld och tvång mot varandra och fokuserar mer på bygga en så god tillvaro som möjligt för oss själva och våra nära och kära. Jag tycker inte att det är en särskilt utopisk dröm.

Närapå alla människor är libertarianer i sitt privatliv – umgänget med vänner, familjer och affärsbekanta är mestadels fredligt. Och det är ju inte så otroligt svårt att komma överens ändå.

Ett förflutet vänsterut som sagt. Det märks på att jag ogillar begreppet höger, samt att jag gärna lever i ett solidariskt samhälle med omfattande social välfärd – men att jag principiellt tycker att en sådan skall vara frivilligfinansierad.

Med detta sagt gör jag mig inte illusionen att alla människor är lika kapabla, eller att alla storföretag är ”goda”. Men politiker är oavsett schattering inte heller särskilt framsynta. Det är ingen vidare god idé att ge någon människa särskilt mycket makt över andra människor. Och även om det skulle vara ekonomiskt effektivt tycker jag fortfarande att det på moralisk grund är fel att använda våld eller hot om våld för att tvinga människor att agera på ett visst sätt, hur välmenande motiv man än har.

Nu inbillar jag mig inte direkt att jag någonsin kommer att få leva i mitt ”idealsamhälle” – och om jag genom en knapptryckning kunde avskaffa välfärdsstaten i dag skulle jag avstå. Människor i dagens samhälle (inklusive jag själv) är inte mogna för en nattväktarstat.

Men jag hoppas att vi med politiska och ekonomiska reformer gradvis skall kunna röra oss i denna riktning. I Sverige och världen. I mycket är det en mental snarare än politisk process: att få människor att inse att våld och tvång är fel – också sådant som är institutionaliserat och döljs bakom byråkrati, retorik och red tape.

Jag jobbar på Näringslivets Forskningsinstitut Ratio. Där fördjupar jag mig i frågor som handlar om institutioner, ekonomisk tillväxt och entreprenörskap. Jag vill ha parallella karriärer och en av dessa lär peka mot forskning. En annan mot skrivande för en lite bredare publik. Jag har frilansat en del som ledarskribent och krönikör, och vikarierar sommaren 2011 på Expressens ledarsida.

Här är ett axplock av åsikter jag (för tillfället) har/intresserar mig för.

1. Jag pendlar mellan att vara ignostiker och ateist. Det står naturligtvis folk fritt att tro på vad de vill, men jag gör ingen skillnad mellan tron på tomtar och tron på Jesus Kristus som vår frälsare och har svårt att se vad någon som låter sin moral stamma ur flera tusen år gamla historier fabulerade av en sekt i mellanöstern kan tillföra till mitt liv. Däremot kan jag definitivt se underhållningsvärdet i såväl gamla som nya fabler (jag bidrar gärna till dem själv). Men jag ogillar idén som ofta framförs i populärkultur etcetera om ett ”leap of faith”.

2. Jag har på sista tiden allt mer börjat se alla uttryck för typiskt manliga egenskaper som ett resultat av en dålig barndom. Det här kräver definitivt sin egen bloggpost så jag får be att återkomma till den punkten.

3. Jag tror inte att vi kan vrida på en koldioxidkran och ändra jordens medeltemperatur. Jag tror att lösningen på framtida problem av detta slag ligger i tillväxt och ökat välstånd för jordens befolkning. Jag tycker att det är absurt att slösa tid och pengar på diffusa åtgärder mot klimathotet samtidigt som – till exempel – AIDS riskerar att skörda fler människoliv i Afrika än det totala antalet offer i Andra Världskriget. Folk borde ta sig en rejäl funderare över sina prioriteringar och fokusera på de akuta problem som vi faktiskt kan lösa. Över lag borde människor mer anamma trade-off-tänket och förstå att om vi satsar benhårt på en idé så innebär det att annat får stryka på foten. Frågan som alltid måste ställas är om det är värt det.

4. Från att ha varit sådär lagom bombhöger har jag på senare år börjat betrakta militära interventioner i syfte att styra upp ett samhälle på samma vis som jag länge sett på bistånd med samma syfte – som ett slags saltsyra på de institutioner som är själva förutsättningen för att ett land skall kunna få hållbar politisk och ekonomisk utveckling. I stället tror jag att frihandel är ett sätt att nå liberala mål med liberala metoder. Mer om detta lär också följa.

Ja, det var väl vad jag hade att vädra för tillfället.