Archive Page 2

Smith och Darwin

Matt Ridley skriver i en gammal artikel från the Spectator:

Today, generally, Adam Smith is claimed by the Right, Darwin by the Left. In the American South and Midwest, where Smith’s individualist, libertarian, small-government philosophy is all the rage, Darwin is reviled for his contradiction of creation. Yet if the market needs no central planner, why should life need an intelligent designer? Conversely, in the average European biol- ogy laboratory you will find fervent believers in the individualist, emergent, decentralised properties of genomes who prefer dirigiste determinism to bring order to the economy.

Den fria viljan

finns inte, hävdas det ofta. Jag blir alltid förvirrad av den här typen av diskussioner, men Daniel Miessler sammanfattar argumentet så att man förstår:

There are two levers–the universe’s state before you make a decision, and the laws that govern transitions to the next state. Demonstrate that you can pull one or the other and you have demonstrated free will. Failing to do so keeps you within the natural, causal cycle of [pre-existing state + physical law = outcome], which are all things humans have absolutely no control over. Free will is an illusion.

Han tillägger i fotnot 2:

There’s actually a third lever: The supernatural. E.g. “God gave us free will”. The reason it wasn’t included should be obvious

Och i en annan text förklarar Miessler varför det här spelar roll:

In short, the belief in free will, as propagated by religion and a religion-based criminal justice system, retards human progress by giving a backdoor justification for selfishness. The reason we are seeing so much resistance to policies that help the have-nots, at the expense of the haves (e.g. healthcare reform), is in significant part due to the belief that the have-nots deserve their position, as a direct result of their poor choices.

Minn biff är egentligen följande: att vilja hjälpa människor av den anledningen att det inte finns någon fri vilja är inte det – ehrm – ett fritt val? Eller är valet att hysa denna och den motsatta (uppenbarligen genomvidriga) åsikten också deterministiskt betingad? I så fall borde man väl åtminstone ta och spara på superlativen i skildringen av hur vidriga de religiösa frivilje-typerna är – de kan ju inte hjälpa det. Eller? Det påminner lite om den ack så dömande astrologen: varför är han så hjärtlös – jag kan väl inte rå för när jag blev född?

Räddare i nöden

är titeln på min senaste krönika i Expressen, som handlar om det livsviktiga frivilliga engagemanget efter kriser och katastrofer:

Vad som hände om man gjorde allt enligt regelboken blev tydligt när två sheriffer, Warren Evans från Michigan och Dennis Randle från Indiana ville hjälpa till. Evans struntade i sin egen guvernörs uppmaning att be om tillstånd från FEMA, och åkte till New Orleans med 33 mannar och nio lastbilar med förnödenheter. Randle följde däremot protokollet, begravdes i pappersarbete, och tog sig aldrig till New Orleans.

Konsten att döda

Det här blogginlägget blir nyttig hemläxa nu när vi på allvar ska komma i gång med Rymdsalongen. Det handlar om hur man bäst tar livet av karaktärer, och anledningarna därtill. En av dem är trovärdighet:

When you kill to prove you’re serious, you’re validating the threat against the characters and the virtue of their cause. Harry Potter and A Game of Thrones are legendary for doing this kind of killing with style, but one of my favorite examples is actually The Passage, by Justin Cronin. The Passage uses the deaths of people to set the mood and state the severity of the circumstances—and not one of them is cliché. With every character death, it feels as though it is both the end of that character’s arc, and a strong statement in the plot.

Afrikas horn igen

På opinionsbloggen i dag svarar jag på anklagelser om att jag och diverse kollegor på andra ledarredaktioner skulle anse att Afrika har sig självt att skylla gällande den nuvarande svältkatastrofen. Det är helt enkelt inte sant: En blind fläck?

Glöm inte

att skriva in dig på Stanfords kurs i artificiell intelligens.

I helgen

skrev jag i Expressen om att ryktet om Spindelmannens död är betydligt överdrivet, och om vadslagningar.


Jag som bloggar här heter Niklas Elert. Till vardags jobbar jag på Ratio - Näringslivets forskningsinstitut. Jag är liberal i sociala och ekonomiska frågor.

Jag skriver för diverse tidningar på mer eller mindre regelbunden basis och har flera kreativa strängar på min lyra. Jag och min gode vän Jonas Sigedal har tillsammans skapat julkalendern Kommunen och skrivit det satiriska eposet Germania som gavs ut på Hydra Förlag 2008. Kommande projekt är en science fiction-roman med arbetsnamnet Rymdsalongen.