Risk

är ju jobbigt, rentav fruktansvärt, men dessvärre någonting vi aldrig kommer att bli av med. Inte ens landet som praktiskt taget lanserade ”From the Cradle to The Grave”-välfärdsstaten kunde i slutändan skydda sina medborgare när tragedin med stor T slog till. Jag syftar naturligtvis på Japan, som i nuläget räknar antalet döda efter tsunamin i tiotusentals.

Likväl har det efterföljande kärnkraftshaveriet, trots att dess konsekvenser i termer av döda i varje fall i nuläget är mycket litet, varit den aspekt som uppmärksammats mest i media – de skriande konsekvenserna av den egentliga katastrofen har bitvis kommit i skymundan. I någon utsträckning är det kanske förståeligt, med tanke på att i stort sett alla moderna samhällen är tvungna (och kommer att fortsätta vara det för en överskådlig framtid) att förhålla sig till denna teknologis tveeggade svärd.

Men för att återknyta till risken. I en artikel i Wall Street Journal (”Tsunamis of information”, om länken inte visar hela, googla titeln plus wsj så kommer du åt den), skriver Gordon Crovitz:

The plants were therefore built to withstand quakes of a magnitude 8.2, not the 9.0 that struck earlier this month. The difference sounds small, but given the logarithmic scale, this represents a 15-fold increase in force. The Japanese pride themselves on their engineering expertise, and despite the horrific scenes and leaked radiation, the engineering seems to have been fine. The plants would have withstood expected earthquakes and tsunamis. It was the assumptions about the risks of what might happen that turned out to have been faulty.

I grunden handlar det om vad för slags sannolikhetsfördelning du utgår från när du kalkylerar risk, samt huruvida risken alls kan modelleras med en sannolikhetsfördelning. Poängen är a) att det alltid kommer att kunna finnas en tsunamivåg som är högre, eller än jordbävning av kraftigare magnitud, än vad man hade räknat med och b) att det, hur förutseende vi än är, alltid kommer att kunna inträffa något helt oväntat, typ en rymdinvasion, som faller helt utanför sannolikhetskalkylen. Vi är okunniga om saker vi inte ens vet att vi är okunniga om, för att tala med Israel Kirzner.

Man kan jämföra med finansanalytiker som utbrister att en krasch av 2008 års magnitud bara inträffar en gång vart 10 000 år – uppenbarligen borde de justera kartan efter verkligheten i stället för tvärtom. Så vad göra? Som ett första steg pröva att byta fördelning för att beräkna sannolikheter. I presentationen av boken Alchemists of Loss föreslår författarna att man när man modellerar finansiell risk exempelvis skulle kunna utgå från en Cauchy-fördelning i stället för en vanlig normalfördelning, då den säger att sannolikheten för en avvikelse med mer än si och så många standardavvikelser från medelvärdet är si och så mycket större, vilket ska vara närmare historiska data. Därtill menar de att man, hellre än att anta att alla risker är okorellerade, bör använda sig av en ”naiv” tumregel av typen: om sannolikheten för att varje enskild händelse skall inträffa är 0,1 – tro då inte att sannolikheten att alla inträffar samtidigt är 0,1*0,1*0,1… = jättelitet tal. Anta i stället att den är minst 0,1. I fallet Japans kärnkraftshaveri är det tydligt att det är så man måste tänka (och säkerligen har tänkt): sannolikheten för att en tsunami skall inträffa och sannolikheten för att ett jordskalv skall inträffa är uppenbarligen inte okorrellerade.

Men vi har fortfarande problemet med okalkylerbar risk. Kan den fångas av någon fördelning? Kanske. Nicolas Nassim Taleb gör i sin bok The Black Swan liknelsen med ett casino – som ju på pappret är den säkraste idé som finns eftersom oddsen alltid är till casinot fördel. Huset kan inte förlora i längden. Ändå går casinon i konkurs. Varför? För att det finns andra risker – som inte har med tärningar eller snurrbord att göra. Som att ett lejon skall äta upp en av dina varietéartister eller att någon skall stjäla kassan.

Så, med allt detta i åtanke, hur förhålla sig till kärnkraft? Bra fråga. För det första kan vi konstatera att även om man så att säga underskattade risken den här gången så blir i alla fall de kortsiktiga konsekvenserna av kärnkraftshaverierna knappast jämföra med de kortsiktiga konsekvenserna av själva jordbävningen+tsunamin i termer av förstörelse och människoliv, så det är snarare ett långsiktigt perspektiv vi bör anta: Är de sammanlagda baksidorna av kärnkraft – risk för härdsmältor, vad man ska göra med avfallet och så vidare – värda vinsterna?

För jo, kärnkraften är, tillsammans med andra ”läbbiga” energikällor, en förutsättning för vår nuvarande levnadsstandard, ja, helt enkelt för att 6,9 miljarder människor ska kunna befolka vårt lilla klot. Det är vad som skall ställas mot de långsiktiga konsekvenserna av såväl haverier som om något skulle gå fel med slutförvaring (såväl som negativa aspekter av andra energikällor typ olja), gärna med mer än bara ett tafatt (från prokärnkraftsmänniskorna) ”In the long run, we’re all dead”, men också gärna utan att (från antikärnkraftsmänniskornas håll) blanda samman kärnkraft och kärnvapen i någon slags allmän anti-teknologisk hysteri.

Hur jag själv landar i detta vet jag inte riktigt. Jag är skeptisk till kärnkraften av samma anledning som jag är skeptisk till de flesta energikällor: den har växt fram från en genomreglerad, mycket ofri marknad präglad av subventioner – så vem kan egentligen säga om den står sig i privat regi? Just i fallet kärnkraft är de indirekta kostnaderna som vi får bära just på grund av riskerna också så mycket större. För att citera Maria Ferm när hon skrev under aliaset Mattias Svensson: ”Vilket företag vill bygga nya kärnkraftverk om de måste stå för både 100% av produktionskostnaderna och också 100% av risken? Vilken försäkringspremie! Självklart ska inte staten subventionera det med ett öre. ”

Slutligen, för att knyta an igen till det där med risk, det här med avfallet. Också aldrig så små sannolikheter blir mer sannolika under en lång tidsrymd, och hundra tusen år är en så lång tid att jag har svårt att se så kallade slutförvaring som ett realistiskt alternativ – det kanske snarare är så att våra ättlingar inte blir så himla glada om vi gräver när det och krånglar till saker med vår stenåldersteknologi.

Då kan man snarare hoppas på kommande teknologi som möjliggör återutnyttjandet av redan använt kärnbränsle samtidigt som det minskar halveringstiden något enormt och gör att vi aldrig får uppleva någon peak uran.

För, ja, surprise, teknologisk utveckling är väl svaret på den inte alltför välspecificerade frågan som det här alldeles för långa inlägget handlar om. Det må låta som att dra fram en kanin ur hatten, men vad har ett jämförbart track record när det kommit till att lösa mäsklighetens många bekymmer (även om den uppenbarligen också kan orsaka en del?). Men, för att innovationer och företagaranda skall kunna få fritt spelrum borde vi kanske först och främst ta och ta oss en titt på våra energimarknader rent generellt, och fråga oss hur vi kan göra dem mindre perversa.

4 Responses to “Risk”


  1. 1 JGradus mars 22, 2011 kl. 4:06 e m

    Helt ovidkommande, men hur kan ett steg mindre än ett på en tiologaritmisk skala bli femton :O

  2. 2 Niklas Elert mars 22, 2011 kl. 4:23 e m

    JGradus: Jag knackade in det på Wolfram-Alpha http://www.wolframalpha.com/input/?i=Richter+scale+magnitude+calculator&a=*FS-_**RichterScaleMagnitudeToEnergy.EJ-.*RichterScaleMagnitudeToEnergy.R–&f2=8.2&x=6&y=9&f=RichterScaleMagnitudeToEnergy.R_8.2

    richter= 9 motsvarar 1,3*10^20 joule.
    richter=8,2 motsvarar 8,3 * 10^18 joule

    (1,3*10^20)/(8,3*10^18)=15,66.

    Verkar vara samma förhållanden för de andra måtten.

  3. 3 JGradus mars 22, 2011 kl. 4:33 e m

    Alright, efter att ha studerat fallet lite på wikipedia så förstår jag förvirringen:

    The energy release of an earthquake, which closely correlates to its destructive power, scales with the 3⁄2 power of the shaking amplitude. Thus, a difference in magnitude of 1.0 is equivalent to a factor of 31.6 ( = (101.0)(3 / 2)) in the energy released; a difference in magnitude of 2.0 is equivalent to a factor of 1000 ( = (102.0)(3 / 2) ) in the energy released.[2]

    Dock är hans mening inte helt korrekt, för att bara säga att det är på grund av att det är en logaritmisk skala som det blir det resultatet, det är för att han pratar om något annat än vad Richterskalan mäter. Men ok då🙂.

    Annars håller jag med om inlägget, problemet med kärnkraft är först och främst ekonomiskt, ännu har inte enda kärnkraftverk blivit byggt utan statligt stöd.
    Sen finns det väl en viss rätt att fråga runt kärnkraftverk, vad har egentligen folk för rätt att ta risker med andras liv (gäller mycket annat med, I know)?

  4. 4 Niklas Elert mars 22, 2011 kl. 8:05 e m

    JGradus: ”vad har egentligen folk för rätt att ta risker med andras liv”. Bra fråga. Det kommer ju till en punkt i all mänsklig verksamhet då kostnaden för att överbrygga riskerna helt enkelt blir för stora. Men det är inte särskilt poppis att påstå att den effektiva mängden härdsmältor över en viss tid antagligen är större än noll även om det är sant. Japan kan inte viga hela sin BNP åt att gardera sig för riskerna med kärnkraft – givet att de vill ha kärnkraftsteknologi.

    Men vad gäller risker med andras liv kan ju den här illustrationen vara talande om att det finns andra energislag som i alla fall mätt på detta sätt egentligen är betydligt farligare:
    http://sethgodin.typepad.com/seths_blog/2011/03/the-triumph-of-coal-marketing.html


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Jag som bloggar här heter Niklas Elert. Till vardags jobbar jag på Ratio - Näringslivets forskningsinstitut. Jag är liberal i sociala och ekonomiska frågor.

Jag skriver för diverse tidningar på mer eller mindre regelbunden basis och har flera kreativa strängar på min lyra. Jag och min gode vän Jonas Sigedal har tillsammans skapat julkalendern Kommunen och skrivit det satiriska eposet Germania som gavs ut på Hydra Förlag 2008. Kommande projekt är en science fiction-roman med arbetsnamnet Rymdsalongen.


%d bloggare gillar detta: