Öppna gränser som bistånd

Ann Marlowe raljerar i en artikel i World Affairs, ”Fresh Approach: It’s Time for the Afghans to Leave Afghanistan”, att den uppenbara lösningen på kriget i Afghanistan är att bli av med afghanerna, dvs anpassa verkligheten efter kartan i stället för tvärtom:

The only thing wrong with our involvement in Afghanistan is — the Afghans!
Should we leave Afghanistan? Absolutely not. The Afghans should leave Afghanistan! They have already shown that in other countries, they can assimilate and succeed. Do Afghans in America or Australia live in mudbrick hovels and prevent their daughters from going to school? Do they harbor terrorists, plant mines in the roads, and stone adulterous women to death? Of course not!

Man kan faktiskt dra vissa lärdomar av att läsa hennes resonemang i ironi-off-mode. Fokus både i fråga om militära interventioner och biståndsprojekt ligger alltid på att ”fixa” en viss region, i stället för att fråga sig: vad är bäst för regionens invånare?

Det kanske är dags att inse att vissa länder är så förfallna att den bästa utvecklingspolicyn helt enkelt är att låta folk (frivilligt då förstås!) lämna landet och slå sig ner någon annanstans, förslagsvis här i den rika delen av världen.

Michael Clemens har diskuterat The best way nobody’s talking about to help the Haitians:

What has done the most, to date, to lift Haitians out of poverty? That answer is easy. Leaving Haiti brought more Haitians out of poverty than anything else that has ever been tried: any aid project in Haiti, or any trade preference for Haiti.

Samme Clemens i NYT:

A moderately educated adult male, born and schooled in Haiti, typically enjoys a standard of living more than six times greater in the United States than in his homeland. In other words, U.S. policy wipes out more than 80 percent of a Haitian’s earning power when it keeps him from coming to the United States. This affects everything from the food he can buy to the construction materials he can afford. The difference has nothing to do with his ability or effort; it results purely from where he is.

Alltså, se öppna gränser som en utvecklingspolicy, lägg pengarna där de gör mest nytta och använd en större del av biståndsbudgeten till att underlätta för människor att flytta hit i stället. Förslagsvis i kombination med att riva ner andra hinder mellan länder, såsom EU:s jordbrukspolitik.

Visst, det här är Sverige 2010, och Sverigedemokraterna är symptom på vad en illa bedriven integrationspolitik kan resultera i, och att på ökad invandring kan följa en uppsjö problem (segregation, kulturkrockar, bidragsberoende och så vidare). Men det är inte problemfritt att spendera biståndspengar i andra länder heller – det är bara fråga om vad man ser och inte ser.

Om biståndspengarna används i Sverige är att resultaten (goda som dåliga) mer synliga. På så vis blir det lättare att utvärdera vad som fungerar och inte fungerar. På sikt kan det innebära att vi – och de människor vi vill hjälpa – får mer valuta för pengarna.

Med detta sagt
1) ska tilläggas att det inte alls är givet för mig att vi borde ha en biståndsbudget, men nu när vi har det bör den läggas på saker som bevisligen fungerar.
2) ska tilläggas att jag egentligen inte ser det som bistånd/välgörenhet att släppa in människor i Sverige, tvärtom är jag övertygad om att det stora flertalet som kommer hit – fattiga som rika, hög- som lågutbildade – kan vara en tillgång bara vi låter dem vara det.

Multikultilalalala… Nu ska jag tralla vidare i mitt latteliberala liv.

4 Responses to “Öppna gränser som bistånd”


  1. 1 Jakob M december 17, 2010 kl. 9:35 f m

    Väl skrivet Niklas.

    Även om jag håller med dig i sak på många sätt så är det väl tyvärr en fråga om större efterfråga än utbud.

    Så länge västs nationer tar emot en liten tillströmning av flyktingar (vad kan det vara idag, någon procent av global efterfråga?) så blir inte kapitalutspädningen för stor i det mottagande landet.

    Skulle vi dock ha helt fri invadring, vilket så klart är det moraliskt bästa och i länder som USA och Australien det ända moraliskt rätta, så skulle helt enkelt infratrukturen i värdländarna, näringslivsmässigt, statsmässigt och klassisk infratruktur med för den delen, klara av pressen, tror jag, tyvärr.

  2. 2 Niklas Elert december 17, 2010 kl. 11:43 f m

    Jakob; Jag förstår din skepsis men tror att den är ogrundad. Jag tror inte att det är en slump att världens främsta invandrarland också är världens rikaste.
    Men så klart: det handlar om hur folk tas emot och vilka som tas emot. I Sverige stängde vi under en lång period dörren helt för arbetskraftsinvandring, vilket jag tror var förödande för sinnebilden av invandrare både hos ”svenskar” och hos invandrarna själva som bidragstagare.
    En stor välfärdsstat som implicerar någon slags statisk mängd resurser kan bara delas på så många huvuden. På så vis kan den innebära ett hinder för fri invandring om det finns förväntningar på att folk ska utnyttja systemet.
    Personligen tycker jag att rättigheten att leva var man vill är betydligt viktigare än ”rättigheten” att få ta del av ett lands bidragssystem etcetera…

  3. 3 Jakob M december 17, 2010 kl. 12:47 e m

    Jag köper din poäng, men den håller inte riktigt. USA var ett förgångsland med stränga invandringslagar, hyllade av Hitler i Mein Kampf. USA är till exempel inte lättare att komma in i än Sverige, även om de har varit bättre på att hålla ett egoistiskt persepktiv när de väljer. Att Sveriges politik att de senaste 30 åren nästan medveted försöka välja de som har minst chans att komma in på arbetsmarknaden och bidra har varit skadlig för samtliga håller jag med om.

    Dock så är all invandring i alla länder så extremt reglerad att det inte går att använda som exempel för riskerna med helt FRI invadring.

    I grund och botten är det en fråga om nationalekonomi. En av de stora frågorna som avgör hur rikt ett land är hur mycket kapital som finns per person. Även om en invandrare så småning om kan mer än dra sitt strå till stacken så saknar han ofta kapital (i till exempel Australien är det ju faktiskt ett krav att de tar med sig en stor del av detta). Detta gör att mängden kapital späds ut över en större grupp människor. Även om kapitalet går att bygga upp till matchande nivåer, så kommer det fortfarande oundvikligen leda till att stora delar av befolkningen, med stor chans den invandrade, kommer att leva i en fattigdom som är extrem för värdlandet.

    Detta var inget problem under till exempel massinvandringen till USA under 1800-talet, helt enkelt för att globala skillnader var väldigt små och den tidiga industrin krävde mycket mindre kapitalinsats. Fortfarande idag ser vi att de anglosaxiska invandrarländerna fortfarande accepterar en mycket högre grad av relativ ojämlikhet, för att inte prata om Sydamerika.

    Men jag tror helt enkelt inte att vi skulle klara av det idag. Skillnaderna skulle oundvikligen bli enorma, det sociala kapitalet kollapsa, brottslighet explodera, motsättningarna enorma.

    Tyvärr

  4. 4 micke januari 18, 2011 kl. 1:52 e m

    Vad betyder ”latteliberal”?

    Är det att du accepterar folks frihet att dricka latte…

    …eller är det att du säger dig vara anarkokapitalist, men i praktiken nöjer dig med att teoretisera lite kring liberalism och i slutänden ändå kanske tycker att det är ganska så nice med en slapp välfärdsstat utan särskilt stark koppling mellan insats och utkomst?

    Jag är bara nyfiken och tror att jag kanske själv är latteliberal

    /Ture Masing


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Jag som bloggar här heter Niklas Elert. Till vardags jobbar jag på Ratio - Näringslivets forskningsinstitut. Jag är liberal i sociala och ekonomiska frågor.

Jag skriver för diverse tidningar på mer eller mindre regelbunden basis och har flera kreativa strängar på min lyra. Jag och min gode vän Jonas Sigedal har tillsammans skapat julkalendern Kommunen och skrivit det satiriska eposet Germania som gavs ut på Hydra Förlag 2008. Kommande projekt är en science fiction-roman med arbetsnamnet Rymdsalongen.


%d bloggare gillar detta: