24 och politiken

Så blev det så dags för den, åtminstone i min värld, hett efterlängtade åttonde säsongen av 24 – eller Jack Bauer i New York som jag föredrar att kalla den. En projektor hade rekvirerats, hamburgare lagats och några av landets största 24-entusiaster samlats, för att på torsdagen avnjuta de första fyra avsnitten, som i USA sändes i en tvåkvällars dubbelpremiär söndag-måndag.

Premiären brukar hålla hög nivå, och denna gång var inget undantag. Det har sällan varit möjligt att utvärdera en säsong förrän åtminstone de första tolv avsnitten har passerat och röken från det där första brända krutet lagt sig. Naturligtvis är det svårt för en långkörare av detta slag att ständigt förnya sig, och många plott-verktyg är tämligen förutsägbara, men för en inbiten 24-räv ger också igenkännandet en viss tillfredsställelse.

Hur ska då en god libertarian förhålla sig till 24 – där hjälten är en federal agent vars yttersta devis är att ändamålen helgar medlen? Värre statspropaganda får man väl leta efter.

Fast kanske är det precis tvärtom. Det hävdade i alla fall Karen Kwiatkowski i en LewRockwell-kolumn för några år sedan, förvisso efter att bara ha sett ett enda avsnitt, men med visst fog. Myndigheterna är alltid korrumperade inifrån, de ”sanna” patrioterna alltid de största hoten, beslutsprocesserna snåriga och ineffektiva, lösningarna inte sällan kontraproduktiva, och ledarskapet ofta räddhågset, veligt och krigshetsande på en och samma gång. Bättre anti-government propaganda får man leta efter.

Serien har heller aldrig varit rädd för att ta i extremt svåra frågor (även om svaren ibland lämnat en dålig bismak), tvinga huvudpersonerna att fatta de beslut som de flesta andra serier duckar för i slutändan. Till exempel när Jack i säsong 3 tvingades avrätta sin egen chef.

Men de allra mest överdrivna tortyrexcesserna från säsong 5 och 6 ersattes i säsong 7 av ett större ifrågasättande av vilka metoder man faktiskt har rätt att använda för en förment ”god sak”, förkroppsligat främst i agent Moss och senator Meyer. Ingen av dem överlevde emellertid säsongen. Säsong 8 har inte berört några sådana ämnen än så länge, men jag hoppas och räknar med att den gör det.

Annars kan man ju välja att ta 24 för vad det är också. Underhållning.

3 Responses to “24 och politiken”


  1. 1 Johan Folin januari 22, 2010 kl. 8:15 e m

    Den första säsongen tyckte jag stämde med den statspropagandistiska bilden som många har av 24. Däremot tyckte jag det ändrades sen, precis som du skriver. Det är högt uppsatta personer inom administrationen som är de största skurkarna osv. Jag har inte sett alla säsonger, men jag är glad att jag inte slutade kolla efter första.

  2. 2 Niklas Elert januari 24, 2010 kl. 12:05 e m

    Titta vidare på egen risk Johan, det är ganska beroendeframkallande🙂


  1. 1 Farväl till tv-serien 24 « Niklas Elert Trackback vid maj 27, 2010 kl. 1:47 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Jag som bloggar här heter Niklas Elert. Till vardags jobbar jag på Ratio - Näringslivets forskningsinstitut. Jag är liberal i sociala och ekonomiska frågor.

Jag skriver för diverse tidningar på mer eller mindre regelbunden basis och har flera kreativa strängar på min lyra. Jag och min gode vän Jonas Sigedal har tillsammans skapat julkalendern Kommunen och skrivit det satiriska eposet Germania som gavs ut på Hydra Förlag 2008. Kommande projekt är en science fiction-roman med arbetsnamnet Rymdsalongen.


%d bloggare gillar detta: